Vi var lika och olika.

Ställde mig på stolen framför solen. Roligt att den tiden äntligen är här. Kände solens varma strålar mot ansiktet. Barnbarnet kom cyklande förbi, svänger in ställer cykeln i snödrivan, med några steg kommer han springande – så lik sin pappa han var – sätter sig i den andra stolen och vi konstaterade att våren är här.

Han  hade varit och kollat isläget, det var samma som i går, då konstaterade jag – tjock is ännu. Det gör ingenting det är bara vi som iakttar våren.

Flyttfåglarna anländer flockvis och vi hann byta några tankar, funderingar och lika snabbt som han kom, hoppar han på cykeln och försvann, endast på bakhjulet cyklade han iväg på glashala byvägen. Jag hann inte säga något, det ända jag gjorde var att öppna och stänga munnen. Där var vi allt olika, jag väntar tålmodigt på barare vägar och då tänker jag cykla på båda däcken.

  24 mars 2019

15 mars 2015

Tankar om våren!

Rose

Våren är en brytningspunkt.

 

Den här tiden börjar jag längta allt mer efter våren, det är en efterlängtad årstid. Tiden då det händer något i naturen, djuren vaknar upp ur ide, allt tinar upp och det börjar röra sig på marken, första vårblommor och lökar som söker sig upp före all snö smält bort.

Minns en gång då jag hade varit på promenad till kallvattenkällan, där är det också roligt att följa med vad som händer. I vinter har en källa varit öppen, den andra igenfrusen och täckt med snö. Kanske –  hoppas den vaknar till liv snart igen och vattnet börja porla upp.

Den gången sken solen på snödrivorna, det såg lite märkligt ut där i dikesrenen, jag stannade och såg en huggorm som inte rörde sig, så jag trodde först att den inte var vid liv, den var nästan ljusblå där den låg raklång på snödrivan. Så klart måste jag kolla med en käpp och rörde i den lite, då kröp den långsamt in i en rishög alldeles bredvid. Först då förstod jag att det var faktiskt en levande orm. Brukar tänka på den ovanliga händelsen när jag går där förbi den här årstiden. Trodde knappast det var sant det jag såg.

Det hade ju varit roligt om jag hade haft kameran med, så jag kunde visa eller rättare sagt bevisa, hur ljusblå den var på snön. Blicken brukar fara ditåt när jag går förbi, ifall det skulle hända igen.

Några svanar har också redan kommit, snart får jag väl se när de kommer svävandes ovanför byn. Nu kommer vårtecknen efterhand. Snön smälter, det har farit en hel del bara från i går, nästan så det börja gå att cykla efter vägarna, för den ivrigaste cyklisten.

Varje vår är förväntans tider!

Rose

Glashala backar och höga höjder.

 

I dag sken solen

såg den från gungstolen.

Kommando ur predikstolen

ut med dej i vårsolen.

 

En egendomlig syn

vackra moln i skyn.

Lyste över byn

 hälsosamt för hyn.

 

Ibland behöver man vara anonym

åtminstone över havregryn.

Det är bra med helhetssyn

och fodras lite disciplin.

 

Jag längtar till våren

dricker kaffe och påtåren.

Har lärt mig med åren

att hålla mig i skidspåren.

 

Är det bottenspår

tar det länge som ett år.

Hellre skida i enkelspår

med mitt barnbarn Ellinore.

 

Dom är inte från i fjol

mina gamla skidskor.

Det är märket att föredra

håller årtionden och är kanonbra.

 

Året som var jättehalt

hade jag valt och redan betalt.

Vädret var onormalt

i backarna var det jättehalt.

 

Först kändes det katastrofalt

efteråt var det helt mentalt.

 Vi var några busslass totalt

så det var socialt.

 

1997 året jag skidade Vasaloppet!

 

Rose

Vackert i dag.

Det är lätt att lockas ut i sådant solskensväder som det var i dag, men blott ute där vinden slapp att blåsa var det riktigt kallt. Det går bra bara att vara utrustad med ordentliga kläder. Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder, som farbror Melker sade, så sant han hade, helt riktigt. Han hade många kloka och roliga uttryck.

Skaren höll men inte inne i skogen, där vi var på väg över berget, började den helt plötsligt ge vika och vi var tvungen att vända om. Spelar ingen roll tänkte jag, det är vackert nog vart än vi vänder oss i dag, räknade med att fylla på D-vitamin förrådet också. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

 

Bamse fick maten lite tidigare i morse och var beredd på att gå hem vilken minut som helst, för att kompensera middagstiden. Han har en inbyggd mat- och sovtids klocka, som han sällan rubbar.

 

Det var bara det jag tänkte säga.

Rose

En räv kanske.

Vi var ut och gick i byiga vädret. Det gjorde bara gott, friskt på kinderna och efter det gym, töjning och stretchning.

En km hemifrån iakttog vi djuret som sprang på åkern, verkade hungrig och jagade bland annat en kråka, där kammade den noll.

Den såg oss och efter det började den springa, kom bara närmare och närmare, så småningom försvann den in i skogen tillbaks, det var nog lika bra det. Det var så pass mycket trafik efter vägen så dit verkade den inte vara intresserad att komma. Började faktiskt undra vad det var för någonting som var så intresserad av oss, kändes lite obehagligt. Tror ändå det var en räv som var nyfiken av sig.

 

Djuret såg på oss och vi såg tillbaka eller tvärtom.

Rose

Hållas på fötterna.

Dagarna går, veckor, månader och år. Jag hinner knappt med.

Glad över mina spikskor, utan dem kunde jag inte ens gå ut i halkan. Nu kan jag gladeligen gå var som helst, med vilket underlag som. Ändå tar jag det varsamt och ser mig för, allt kan hända på en isig byväg.

I dag var vi allena på promenad, vi njöt av tystnaden och det är varmt ute, +3 grader, i natt har det regnat. Vi träffade bybor på vägen, alla med varsamma steg i halkan.

Veckan som varit har vi haft besök av barnbarnen från södra Finland som haft sportlov, en vecka tidigare än här. Vi hann både simma och vi var utomhus en hel del. Promenerade med Bamse och pratade, ventilerade och funderade.

Se upp i backen, annars far det neråt tillbaks snabbare än uppåt.

Dags att söka sig in och vila.

 Ser ut som våren bara vi svängde av på vår gångstig.

 

Värt att välja stig!

Rose

Töjer skuldrorna.

En riktig lagom morgonpromenad i frisk och skön luft med Bamse. Efter det sträckning och töjning. Det känns så bra i kroppen efteråt, musklerna behöver töjas, varmt och behagligt kändes det.

Allra sist gick jag ner i källaren och sträckte på skuldrorna. I dag märkte jag att träningen hade gett resultat, har varit skeptisk till att jag skall alls ska kunna komma mig upp, men varefter har jag märkt skillnaden och i dag faktiskt märkbar skillnad. I dag lyfte jag mig upp lite.

Inte på långt nära, när jag ser på ett av våra barnbarn som är så intresserad, han lyfter och svingar sig upp hur lätt som helst, endera med två armar, han flinar åt mig när jag står där och ser på honom när han bara hänger och slänger i en arm.

Jag är glad att jag klarar mig så här långt och motiverad att fortsätta träna, för jag vet att det är bra, både för skuldror, axlar och armar.

”Det är många som inte ens klarar av det där”, sade en pingvin medlem åt mig när jag töjde ut skuldrorna. Det skulle jag inte ha trott, men när jag närmare tänkte på det, så visste han nog vad vad han pratade om. Är inte armar, axlar och skuldror i skick, så kan man inte ens flänga.

Det är jag glad åt att jag är i så pass bra skick att jag kan både sträcka ut men också dra mig upp. Skulle så gärna vilja ha lika bra teknik som när barnbarnet gladeligen demonstrerar för mig.

Jag fortsätter och övar. Ännu har jag inte ångrat något träningspass!

 

Övning ger färdighet!

Rose

2 + 2 rådjur i månskenet.

I kväll hade vi tur och var långt ifrån ensamma, det kändes så förnöjsamt och bra. För till höger om byvägen stod två st rådjur och iakttog oss på behörigt avstånd, kunde ändå se dem klart och tydligt fast det nästan var mörkt ute, deras svarta profil syntes så bra med vit snö som bakgrund, för månen lyste och hjälpte till. Vi njöt i månskenet, värmen + 4 grader 15 februari.

När vi vände om och gick tillbaka, hann vi gå en bit och på andra sidan vägen stod två stycken till, samma med dem syntes så bra i månskenet. Inte var de samma som vi såg när vi gick, för de sprang iväg till skogen och kom nog knappast därifrån så fort. Det var en helt annan stam, som rörde sig nära lilla utfodringsladan.

Det är så vackert, så roligt att kunna se hur djuren springer bland oss. Djurriket, det trivs jag med – de tycks också trivas här.

Resonera om stan går inte på samma sätt. Dit var jag i veckan och blev helt uttråkad efter en kort stunds sökning i butikerna. Till sist fick jag det jag skulle ha. Och helt abrupt träffade jag på två stycken bekanta efter så många år. Vi bara råkade korsa våra stigar alla tre, från olika håll. Roligt och många glada skratt hann vi också med.

Pratade med en medmänniska  i morse och vi var överens om att man kommer sig långt med humor och glada skratt.

Tack vare månens svaga sken kunde jag iaktta rådjuren som var så svarta och vackra med vit snö som bakgrund. Så vackert!

I det enkla bor det vackra!

 

Siktar mot månen.

Rose

10.02.2019 +1,5 grader och regn.

Botniavasan infann sig i dag 10 februari.

Kanske alla inte vet vad det  är: Botniavasan är en längdskidåkningstävling i trakterna kring Vörå i Finland, som hade premiär 2006 och körs i februari varje år. Huvudloppet är 50 kilometer långt, och tävlingens namn har hämtats efter inspirationer från Vasaloppet i Sverige.

Foto från Botniavasan.

Skidtävlingen skidas i mina barndoms hemtrakter, skogarna där jag som barn har vistats både vinter- och sommartid. Där har jag nött på i skidspåren och för det mesta njutit i solens sken i vacker vacker terräng.

Ändå har jag också hunnit frysa ett par – många gånger, minns när jag kom hem och frös speciellt om mina fötter, masserade och värmde min pappa mina frusna tår. På den tiden fanns det vedspis i varje hem. Han brukade öppna ugnsluckan och satte mina tår ditåt, som möttes av värmen, de fick den varmaste värmen man någonsin kunde få från varma ugnen.

Nu när vi har haft en sådan vinter med både köld och mycket snö, precis vad arrangörerna i Botniavasan drömmer om. Och på självaste tävlingsdagen, regnar det från tidig morgon och fortsätter ännu i kväll, plus att det är + grader. Otur kan man säga. För några år sedan på startdagen, var det hård storm och träd och kvistar som blåste ner i skidspåret.

 

Det här vädret

Rose

Tre fyrfota i gryningen.

I morse när vi gick i gryningen, min älskade fyrfoting och jag. Alldeles avslappnad och andades in friska morgonluften, lyftes hastigt våra blickar upp, en bit framför skuttade tre stycken rådjur hastigt över vägen, några skutt till över lindan och sedan in i skogens trygga tillvaro. Där slapp de åtminstone se oss som de blev rädda för.

Det var våra steg på vintervägen som hördes så bra på långt håll som skärrade iväg dem. Som tur är var vi inte farliga för dem, vi bara skrämdes lite. Har förstått att de strövar omkring här, enligt fotspåren i nysnön rör de sig dagligen här hos oss.

Vet inte om de hade taggar eller var utan, hann inte se det, men synen var vacker i ottan.

Foto från höstsidan av tre stycken rådjur.

Med jämna mellanrum dyker de upp framför oss. Någon gång blir nästa gång – vet inte när, antagligen då vi går helt ovetande i andra tankar och smådrömmer.

 

På återkommande tre fyrfotingar!

Rose