Blåsigt villaavslutningsväder 2016

bur

På villaavslutningsdagen och -kvällen var vädret blåsigt, så pass att facklorna inte gick att tändas på och ställas fram nära stranden, som vi brukar göra, ingen chans att ens kunna tända dem i närheten av sjön. I stället fick vi placera ut facklorna högre upp i skogens skydd, där gjorde de sig också bra, riktigt mysigt blev det när mörkret inföll.

Som tradition vid vårt villaområde, ställs facklorna ut enligt hur många år man har varit villaägare – en per år. Nu har det gått ett antal år sedan första facklan tändes.

Minns så väl vår första villaavslutning när våra grannar berättade för oss ”Långskärs traditionen”. Det gällde en fackla för varje år. Inte var det mycket med en fackla den tiden, grannen som berättade om traditionen, hade hela nio stycken att rada ut då. Nu har det gått många år sedan dess och det är fullt sjå innan alla facklorna är på sin plats och brinner.

Lika roligt är det varje år när det börjar skymma och vi får börjar tända och rada ut alla facklorna. Barnsligt roligt är det. Också att vakna följande dag och se hur många som fortfarande brinner, det är någonting alldeles speciellt. Minns hur roligt barnen brukade ha, de fortsätta alltid villaavslutningsfirandet följande dag, då var det fortfarande mycket att stå i med.

På fastlandssidan lyste facklorna vackert efter sjön, medan vi på Långskärsholmmen fick nöja oss att ha alla facklorna högre upp på tomten i år.

Det blir magiskt vackert när facklorna lyser upp sjön från båda sidorna, då glittrar det och glimmar, speciellt om det är lugnt på sjön som det har varit i många år. I år var det höga vågor och vattnet hade stigit ca 50 cm. Får se hur nästa blir, för det mesta brukar villaavslutnings vädret vara lugnt och fint.

dav

Skorna på tork under natten.

dav

    Följande dag är allt som vanligt igen.

dav

Igelkottens ständiga övervakning.

                                                                                                                                                                                                                        

Carl-Einar

 

Carl-Einar-Häckner-2015-03

Började dagen med att förbereda mig för eftermiddagen och kvällens program. Är mestadels van att inte göra någonting utöver det normala, det är familjen, jobb och sådant som hör vardagen till, det räcker alldeles ypperligt för mig. Så bekvämt att bara gå på i yllesockorna. Visste nog att det kommer att bli en bra kväll med kollegorna och så blev det.

Vi började eftermiddagen på restaurang Fransmanni Vasa. Det är så roligt att träffas och sitta i lugn och ro,  prata, äta god mat och bara umgås. Lite uppklädda och sminkade var vi också. Efteråt fortsatte vi kvällen på Vasa Teater med trollkarl, komiker, sångare och författare Carl-Einar Häckner – ”Skärvor”.

Han är underhållaren med glimten i ögat som fick publiken fullständigt med sig. Är mest fascinerad över han sätt att få publiken att skratta och hänga med, även om han inte gjorde någonting alls. Det är kroppsspråket och gestikuleringarna som säger det mesta. Kunde riktigt känna igen mig själv i vissa situationer. Så naturligt och utan ansträngning  utförde han sina talanger. Det var inte alls svårt att sitta stilla i några timmar, (med en paus i mitten) och skrattmusklerna de fick sig en rejäl omgång.

Sin andra föreställning har han i kväll på samma plats, sedan bär det av tillbaka till Göteborg. Han hoppades på stor uppslutning och ville att vi skulle berätta åt alla hur bra och rolig han är. I annat fall kunde vi komma direkt till honom och säga, om vi tror att ingen vill  kommer i kväll.

Efter föreställningens sålde han sin nya skiva, han uppmanade köparna. Att av säkerhetsskäl skall vi inte lyssna på nummer nio, (tror det var den nr), för då blir vi bara deprimerade påstod han.

I dag har skrattmusklerna all rätt att vila.

 

MANDARINBLOMMAN

Mandarinblomman doftar så  gott, fast blommorna är så oansenliga sprider den citrusdoft i hela rummet. Någon gång i februari märkte jag att den hade börjat blomma. Blommorna vissnar och faller av och ständigt dyker det upp nya knoppar. Om det blir någon frukt är en annan femma. Den har stått där hela vintern och fått en skvätt vatten nu som då – regnvatten vill den ha, är det inte möjligt till regnvatten, så smälter jag snön och låter det stå tills det blir rumstempererat. Enligt citrusträdens önskemål.

WP_20160314_005

Var till Plantagen härom dagen, de hade så härligt fina citrusväxter. Helst ville jag köpa ett av varje exemplar, men av erfarenhet vet jag, att det tar bara några veckor så tappar de bladen och vissnar, det har jag prövat så många gånger. Det verkar vara känsliga för miljöombyte. Ca 49 € kostade ett rätt så ståtliga träd, allt från citron- apelsin- och mandarinträd. Ett helt avlångt bord med citrusplantor, där doftade det gott minsann.

ALLT BLANDAT 01 2009 298

Fotot här ovanför är från juli 2009 då jag  hade petat ner några apelsinkärnor i jorden, ett halvt år senare började ett av dem blomma. Det var en kärna med växtkraft vill jag påstå, men det tog inte så länge förrän den tappade bladen och vissnade. Blomningen tog antagligen all livskraft ur trädet.   Det var roligt så länge det varade.

TVÅ ÄLGAR

Att jag råkade se dessa två älgar, var bara en lyckträff, ovanan sitter i att hela tiden kasta blicken till sidan i hopp om att lyckas se något djur. Jag följde med Ingvar som skulle på ett ärende, han skulle ända till skärgården, så jag tog tillfället i akt och följde med. Det är ju så vackert nu när isen smälter på sjön. Svanarna simmade där det fanns öppet vatten, snarare sagt vilade sig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag fick fota dem hur länge som helst, de var helt orädda, ska jag till kritan var jag mera rädd, hur nära jag än gick stod de bara och glodde på mig. Vi var ca 10 m ifrån varandra. Jag pratade också lite med dem, inte ens då rörde de sig. Hela tiden hade jag koll på bilen och var beredd att rusa iväg. Men när de hade betraktat mig färdigt, svängde de om och begav sig iväg tillbaka till skogen.

Fotot blev ganska otydligt. för det hade börjat skymma och att ställa in skärpan på kameran. kom inte på frågan just då.

 

Att lämna något invant och nött för något nytt.

Nu har det gått en tid sedan jag flyttade från bloggen.fi där jag började känna mig ganska bekväm och ”hemmavid”.

Den senast tiden jag har skrivit här, har jag känt mig ganska vilsen och undrat om jag skall fortsätta med mitt skrivande eller ej. Bloggen.fi var mera familjär. Tiden får utvisa.

 

Hängig

WP_20160321_003 1

 

Har känt mig hängig de senaste dagarna, feber har givit sig tillkänna och jag har varit alldeles krank. Nu skall jag rycka upp mig och närmast väntar  två nattskift.

Nöjd är jag ändå att jag har lyssnat på kroppen och tillåtit mig att vila. Det är inte så lätt att bestämma alla gånger, fast det var ganska självklart – sängläge som gällde. Oskar på fotot är nog lite trött i jämförelse med vad jag har varit.

Tiden räcker ju inte alltid riktigt till, det skall jämt prioriteras. Och att ligga på soffan  och vara krasslig kan också föra något gott med sig. Det finns ju inget ont som inte för något gott med sig. Jag  har orkat läsa, en del. I Vasabladet finns det mycket nyheter och information att läsa, som lätt glider iväg obemärkt i vardagen. Har fått ny inspiration när jag sluppit på lite lusläsning.

Ett vackert vårtecken

Såg två stycken svanar i dag, högt upp bland trädtopparna svischade de snabbt förbi, hann bara blinka. De var så vackra där de flög iväg.

Det går så fort nu, kan inte riktigt fatta att det har börjat våras. Traskade iväg genom Hömossavägen via Kaitsor. Det var tungt före genom skogen, kändes nästan som det drogs bakåt ibland, efter riksåttan och Kaitsor var vägen bar så då fick jag vila. 10 km blev det. Bamse kom inte med, han var skogshuggare i dag.

 

WP_20160315_003

 

Ett skall

WP_20160314_025

Varför en del hundar skäller mera än den andra, har väl att att göra vad det är för sort hundras. Det är sällan Bamse skäller, de gånger han gör det, får man tillåta sig att le. Då ger han ifrån sig ett ordentligt, djupt skall – ända nerifrån maggropen. Det kan t.ex vara om en främmande bil svänger in på gården och han inte är riktigt beredd. Läste att ett: Grovt, kort skall betyder – jag vill vara i fred nu. Fast det stämmer inte riktigt in med honom.

Och vi tycker ju olika. Ingvar säger att det är bra att han inte skäller, han vill inte ha en skällande hund. Och det är sant. Fast jag tycker att det är skulle var angenämt, att få höra lite mera hundskall i backen.

Å andra sidan så pratar han, då och då blandar han sig i våra diskussioner. Han liksom ylar det ur sig i olika läten.

Jag får väl nöja mig med en talande hund då – och det är ju inte det sämsta.

 

Barn och djur är toleranta mot varann

WP_20160311_028

 

Får glädjas mycket åt barnbarnen. Vi har många, på fotot syns nummer åtta av nio stycken – hon har varit hos oss som nattgäst i natt. Och säger att hon älskar Bamse, vem gör väl inte det.

Problemfritt vandrade hon iväg med honom i kopplet. Om hon kommer på något annat som skall göras under tiden som hon ofta gör, så stannar Bamse tålmodigt och väntar på henne, står snällt och tittar på henne och på kopplet om vartannat, som hon har lämnat ifrån sig handlöst på marken. Trasslar kopplet till sig runt hans ben, går han artigt vidare, samtidigt som han sneglade på oss vuxna, när vi skall hjälpa dem.

Han har på klart att en sådan liten hundskötare bör man ha överseende med, inom alla områden. Han vet att när barnbarnen är här då kan hans rutiner variera i stort sett inom allt. Han ställer sig alltid tålmodigt och iakttar allt vad som händer och sker. Likväl är han alltid glad.

Ända sedan barn har jag fått ha äran att äga en hund. Min pappa var så förtjust i hundar. Speciella minnen har jag från en av en av vår hund, hon var en spets-schäferblandning. Hon var en riktig vakthund samtidigt som hon var en trogen sällskapshund.

Då berättade min mamma, när de hade varit och kört in halm på hösten. På den tiden var det vanligt att zigenare kom och tiggde eller ville sälja någonting, eller kanske bara ha ett glas vatten. Men där var det stopp, inga främmande fick komma hur nära halmlasset som helst, för där stod vakthunden som morrade och vaktade lasset. Hon berättade många roliga historier om den hunden, som vaktade sina ägodelar med stolthet.

Den hunden var också alltid glad. Fast finns det någon hund som inte är glad?

 

DJUR OCH NATUR VAKNAR UPP

För att ställa mig på den säkra sidan, låter jag det vara osagt vad fåglarna heter. Hur som haver så fick jag se skogsfåglarna i går. Högt uppe i trädet vid Högberg satt de. Det var inte det sämsta fyndet jag kunde få i min kamera.  Hade jag inte dragit mig till minnes, att det var där jag såg en älg för någon månad sedan,  hade nog fåglarna fått vara  där obemärkta.

De var en rejäl bit ifrån oss, men att bli fotograferad störde inte fåglarna nämnvärt. De var så ansenliga där de satt högt upp i trädet och iakttog oss.

Naturen ger sig klart och tydligt till känna – det stundar till vår. Det är så roligt att vara ute i naturen och ranta omkring bland granar och tallar. Rena vitaminbomben enligt forskarna.

Tänk att jag börja mer och mer förstå hur skralt det är med mitt know -how inom fågelfronten. Orsak att ströva omkring i skog och mark finns det ju orsak  till –  och att fågelboken bara ligger i bokhyllan och dammar får jag göra någonting åt – säkert är den i behov av lite vädring.

Ingen idag levande fågelkännare har dock sett den sägenomspunna spetten.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

WP_20160306_009

 

Och så gick vi efter Vasaloppsvägen. Den här bilden är tagen i Ölandsskogen. Det är en ”jååno” som förverkligades när jag tränade till Vasaloppet år 1997 därav fick den namnet Vasaloppsvägen. Där svettades jag oerhört många litrar den vintern.

Det sägs ju, att några ”jåånor” får man ha, huvudsaken är att man inte skaffar sig några flera.

7.3 201

I NATUREN

Kunde knappast bättre bli.

När solen var som högst i dag begav vi oss iväg – först med bil. Parkerade den ordentligt  undan på sidan av vägen. Så vandrade vi iväg efter Jossängsvägen. Planerna var nog att det skulle bli en långpromenad, så småningom  började jag nog märka på Bamse tydligt och klart – nu blir det längre än vanligt.

Fast när han verkar som tröttast, då händer det saker, han är inte så trött som det ser ut. Han for in i skogen, så jag fick lov att stanna och vänta på honom, det kom ju en och annan bil så om det ville sig kunde han ha sprungit ut framför någon. När han kom tillbaka hade han någonting stort i munnen som han kom och visade. Det var en stor vit vinge som dessutom var blodig. Djuren verkar vara energiska in i skogen nu när det närmar sig våren och Bamse är inte sen att märka det.

Han var nöjd att släppa vingen, annars skulle han inte alls ha kommit till mig, utan ätit upp alltihop som labradorhundar gör.  Jag var så glad att han slapp allt det där skräpet i sin mage.

Ryggsäcken hade jag packat med kaffe och sovel, Bamse fick godbitar. Vi slog oss ner på bryggkanten och hade en välförtjänt paus och vi njöt av solens strålar. Sedan fortsatte vi ännu längre fram efter vägen, ända tills vi såg villan rakt över isen. Vi nöjde oss med det, fast det fanns nog folk som rörde sig på isen, både till fots och med snöskoter.

När vi kom tillbaka till bilen, hade vi gått 10 kilometer, det var så skönt, om det inte varit för Bamse, hade det nog blivit några km till.

Bamse var trött och hoppade lyckligt upp i bilen. Han får ju vila i morgon.

WP_20160302_014

WP_20160302_017

2.3.2016