Promenad i mörkret.

Vi kunde lika gärna blunda

då vi gick vår kvällsrunda.

Ingen att missunna

för skorna kändes tunga.

 

Vi var båda sunda

fast vägunderlaget var sekunda.

Vi kände oss försvunna

som på en shoppingrunda.

 

Det blev lite annorlunda

 vi gick en halvrunda.

En ömsesidig motionsrunda

för Bamse en inspektionsrunda.

 

Vi kunde avrunda

då vi såg vår soptunna.

Vi kom hemma återvunna

tur vi inte blev försvunna.

 

Rose

Solen bakom molnen.

I dag syns solen långt bort om molnen, får se om den orkar visa sig. November är en mörk månad, det har varit både regn och snö, snart har flingorna skvalat bort.

Jag går ut på promenad med min Bamse flera varv om dagen och han är så glad, dubbelglädje. Och alla gånger är det lika roligt att komma in tillbaka. Frisk luft och motion gör så gott.

När du inte orkar. Orkar jag för Dig!

Rose

Vi får hjälpa djuren.

De är ju också själar.

Med ett stark smäll krockade sparvugglan i fönsterrutan, jag hade just precis satt mig ner på en stol på insidan. Lika hastigt flög jag upp tillbaka och förstod snabbt att en fågel säkert ligger nedanför på utsidan.

Där låg den med bara ryckningar i kylan. Försiktigt tog vi hand om den, satte värme runtomkring  och så småningom börjar den röra på huvudet igen. Det tog en längre stund förrän det ena ögat öppnade sig.

Det var roligt att följa med utvecklingen och se hur den sakteligen piggnade till. Min teori är att det inte tog på det känsligaste stället i huvudet, då hade den inte klarat en så hård smäll.

Det är inte första gången en uggla krockar med fönsterrutan här. Alla har inte klarat sig lika bra. Jag spekulerar lite i hur det kunde ha gått om den hade lämnat liggandes ensam där i kölden.

Det var ömsesidig glädje att kunna se då den flög iväg, först till en närliggande björk och därifrån vidare inåt skogen.

Hoppas den hör av sig och förhoppningsvis tar det försiktigare med fönsterrutor i eftervärlden.

 

Fri som en fågel

Rose

Allhelgonahelg.

Söndagen började med en frisk 5 km stavgångspromenad och avslutades med 13 km cykling. Det börjar bli kyligare nu och det drar från cykelstången så fingrarna blev lite kalla.

Svänger nästan alltid ner till ån före jag far hem. Det är en njutning att se på vattnet och fåglarna. Svanarna simmade också längre fram fast det nästan inte syns på fotot. Det gäller bara att ta sig varligt fram för att inte skrämma iväg de som finns där. För det mesta glömmer jag det, sen ser jag att de simmar snabbt iväg och då är det redan för sent.

Löven har fallit och båtarna börja vara upptagna. En dag i taget närmare nästa sommar.

 

Hösten fryser.

Rose