Hållas på fötterna.

Dagarna går, veckor, månader och år. Jag hinner knappt med.

Glad över mina spikskor, utan dem kunde jag inte ens gå ut i halkan. Nu kan jag gladeligen gå var som helst, med vilket underlag som. Ändå tar jag det varsamt och ser mig för, allt kan hända på en isig byväg.

I dag var vi allena på promenad, vi njöt av tystnaden och det är varmt ute, +3 grader, i natt har det regnat. Vi träffade bybor på vägen, alla med varsamma steg i halkan.

Veckan som varit har vi haft besök av barnbarnen från södra Finland som haft sportlov, en vecka tidigare än här. Vi hann både simma och vi var utomhus en hel del. Promenerade med Bamse och pratade, ventilerade och funderade.

Se upp i backen, annars far det neråt tillbaks snabbare än uppåt.

Dags att söka sig in och vila.

 Ser ut som våren bara vi svängde av på vår gångstig.

 

Värt att välja stig!

Rose

Töjer skuldrorna.

En riktig lagom morgonpromenad i frisk och skön luft med Bamse. Efter det sträckning och töjning. Det känns så bra i kroppen efteråt, musklerna behöver töjas, varmt och behagligt kändes det.

Allra sist gick jag ner i källaren och sträckte på skuldrorna. I dag märkte jag att träningen hade gett resultat, har varit skeptisk till att jag skall alls ska kunna komma mig upp, men varefter har jag märkt skillnaden och i dag faktiskt märkbar skillnad. I dag lyfte jag mig upp lite.

Inte på långt nära, när jag ser på ett av våra barnbarn som är så intresserad, han lyfter och svingar sig upp hur lätt som helst, endera med två armar, han flinar åt mig när jag står där och ser på honom när han bara hänger och slänger i en arm.

Jag är glad att jag klarar mig så här långt och motiverad att fortsätta träna, för jag vet att det är bra, både för skuldror, axlar och armar.

”Det är många som inte ens klarar av det där”, sade en pingvin medlem åt mig när jag töjde ut skuldrorna. Det skulle jag inte ha trott, men när jag närmare tänkte på det, så visste han nog vad vad han pratade om. Är inte armar, axlar och skuldror i skick, så kan man inte ens flänga.

Det är jag glad åt att jag är i så pass bra skick att jag kan både sträcka ut men också dra mig upp. Skulle så gärna vilja ha lika bra teknik som när barnbarnet gladeligen demonstrerar för mig.

Jag fortsätter och övar. Ännu har jag inte ångrat något träningspass!

 

Övning ger färdighet!

Rose

2 + 2 rådjur i månskenet.

I kväll hade vi tur och var långt ifrån ensamma, det kändes så förnöjsamt och bra. För till höger om byvägen stod två st rådjur och iakttog oss på behörigt avstånd, kunde ändå se dem klart och tydligt fast det nästan var mörkt ute, deras svarta profil syntes så bra med vit snö som bakgrund, för månen lyste och hjälpte till. Vi njöt i månskenet, värmen + 4 grader 15 februari.

När vi vände om och gick tillbaka, hann vi gå en bit och på andra sidan vägen stod två stycken till, samma med dem syntes så bra i månskenet. Inte var de samma som vi såg när vi gick, för de sprang iväg till skogen och kom nog knappast därifrån så fort. Det var en helt annan stam, som rörde sig nära lilla utfodringsladan.

Det är så vackert, så roligt att kunna se hur djuren springer bland oss. Djurriket, det trivs jag med – de tycks också trivas här.

Resonera om stan går inte på samma sätt. Dit var jag i veckan och blev helt uttråkad efter en kort stunds sökning i butikerna. Till sist fick jag det jag skulle ha. Och helt abrupt träffade jag på två stycken bekanta efter så många år. Vi bara råkade korsa våra stigar alla tre, från olika håll. Roligt och många glada skratt hann vi också med.

Pratade med en medmänniska  i morse och vi var överens om att man kommer sig långt med humor och glada skratt.

Tack vare månens svaga sken kunde jag iaktta rådjuren som var så svarta och vackra med vit snö som bakgrund. Så vackert!

I det enkla bor det vackra!

 

Siktar mot månen.

Rose

10.02.2019 +1,5 grader och regn.

Botniavasan infann sig i dag 10 februari.

Kanske alla inte vet vad det  är: Botniavasan är en längdskidåkningstävling i trakterna kring Vörå i Finland, som hade premiär 2006 och körs i februari varje år. Huvudloppet är 50 kilometer långt, och tävlingens namn har hämtats efter inspirationer från Vasaloppet i Sverige.

Foto från Botniavasan.

Skidtävlingen skidas i mina barndoms hemtrakter, skogarna där jag som barn har vistats både vinter- och sommartid. Där har jag nött på i skidspåren och för det mesta njutit i solens sken i vacker vacker terräng.

Ändå har jag också hunnit frysa ett par – många gånger, minns när jag kom hem och frös speciellt om mina fötter, masserade och värmde min pappa mina frusna tår. På den tiden fanns det vedspis i varje hem. Han brukade öppna ugnsluckan och satte mina tår ditåt, som möttes av värmen, de fick den varmaste värmen man någonsin kunde få från varma ugnen.

Nu när vi har haft en sådan vinter med både köld och mycket snö, precis vad arrangörerna i Botniavasan drömmer om. Och på självaste tävlingsdagen, regnar det från tidig morgon och fortsätter ännu i kväll, plus att det är + grader. Otur kan man säga. För några år sedan på startdagen, var det hård storm och träd och kvistar som blåste ner i skidspåret.

 

Det här vädret

Rose

Tre fyrfota i gryningen.

I morse när vi gick i gryningen, min älskade fyrfoting och jag. Alldeles avslappnad och andades in friska morgonluften, lyftes hastigt våra blickar upp, en bit framför skuttade tre stycken rådjur hastigt över vägen, några skutt till över lindan och sedan in i skogens trygga tillvaro. Där slapp de åtminstone se oss som de blev rädda för.

Det var våra steg på vintervägen som hördes så bra på långt håll som skärrade iväg dem. Som tur är var vi inte farliga för dem, vi bara skrämdes lite. Har förstått att de strövar omkring här, enligt fotspåren i nysnön rör de sig dagligen här hos oss.

Vet inte om de hade taggar eller var utan, hann inte se det, men synen var vacker i ottan.

Foto från höstsidan av tre stycken rådjur.

Med jämna mellanrum dyker de upp framför oss. Någon gång blir nästa gång – vet inte när, antagligen då vi går helt ovetande i andra tankar och smådrömmer.

 

På återkommande tre fyrfotingar!

Rose