Anspråkslösa finländare.

Det har jag konstaterat så många gånger. Varför är vi så allvarliga av oss, lite prat med en medmänniska skadar aldrig. Det kan till och med vara intressant, i värsta fall är vi släktingar.

Här om dagen när jag kom ut från en sportaffär i Vasa och skulle gå till bilen. Glad i hågen med en ny inköpt vinterjacka i ena handen och bilnyckeln i andra handen, för att låsa upp bildörren, så hände ingenting, samtidigt som jag såg att jag hade gått till fel bil. Svängde snabbt om och i samma veva kom en herreman gåendes i samma riktning som jag. Sade till honom, ”jag gick till fel bil”, han tittade lite frågande på mig och fortsatte, så jag uppfattade att han inte hörde vad jag sade och upprepade samma sak en gång till. Då tittade han på mig och svarade. ”Ja, det har hänt meeg en gaang å”, och fortsatt, samtidigt som jag kom till rätt bil.

Jag är ingen sådan person själv som går och slänger ur mig ord och inga visor här och där, men tycker ändå om att säga något ord när jag ser mig ha chansen och har tid över, att prata med en medmänniska. Lite avbrott skadar aldrig.

Däremot om jag rör mig utomlands, redan i Sverige så är det som om alla känner alla i en kassakö, så uppfattar jag det. Alla prata med varandra och det går som en dans i kön.

Ännu längre utomlands, i hissen – i en dörröppning, uppfattar jag att alla pratar, är vänliga och uppför sig väldigt artigt. De ber om ursäkt, nästan för att de finns och är så vänliga, helt åt andra hållet än i Finland. I allmänt är vi Finländare lite anspråkslösa och blyga av oss.    Förutom att alla regler har ett undantag!