Dag 14

Vulkaner och varma källor i Rotorua 

 

Waimangus vulkandal kom till 1886 när berget i Tarawera exploderade i enorma utbrott. Berget delades i två delar, en 17 kilometer låg reva uppstod och 13 kratrar skapades.

Vi fick njuta av naturen med en scenisk vandring och båtturer på Lake Rotomahana och Lake Tarawera. Smaklig picknick-lunch i det fria.

Dagen avrundades i de varma källorna på läckra Polynesian Spa.

Utsikt efter vandringsleden.

Underbart vacker utsikt.

Sceniska vandringsleden.

[wpvideo rOdD2rVd]

Kokande vatten 100°

Varm vulkankälla.

Korset påminner om tragiska olyckan som inträffade i början av 1900-talet. Vulkanutbrott uppstod och turister som fanns i närheten skadades, varav tre st omkom.

[wpvideo F1bGTYuv]

Toppen på en trädormbunke. Jag älskar dessa gröna växter.

Båttur på Lake Rotomahan.

Svarta svanen.

Båttur från Lake Rotomahana sedan gick vi efter vandringsleden till nästa båttur Lake Tarawera.

Å, det var så vackert här, blå blommande buskar .

Ankorna vandrande på strandkanten där vi tog i land.

En liten fågel från samma strand.

Jag känner ännu svaveldofte.

Polynesian Spa varmaste badet 42° några minuter räckte gott och väl, att sitta i så varmt vatten känns som om luften gå ur en. Det fanns flera stycken källor med olika temperaturer, så det blev behagligare varefter jag flyttad mig.

Guiden hade fler gånger sagt till oss, att kineserna är rätt fram och bra att stå på sig, något som hör till deras kultur. Han ville att vi skulle stå på oss, om de vid något tillfälle tränger sig före, eftersom vår tid ibland var tajt och vi behövde utnyttja den smart och klokt.

Så småningom började jag förstå vad han menade, det hände sig att någon kines ibland låg och vilade och tog plats på hela soffan på allmänna utrymmen, då skulle vi vänligen men bestämt säger till om vi vill ha sittplats.

Här på spa fick jag riktigt på klart att de faktiskt var bra att stå på sig. Blåögd som jag är tycker jag för det mesta att alla människor är hyggliga, men även jag kan stå på mig när det behövs.

Jag gav dem vad de tålde:

Efter badet när det var dags att duscha, hade jag helt plötsligt tre kinesiska damer tätt bakom mig, de verkade inte ha någon som helst aning om vad det betyder att stå i kö, utan kom närmare och närmare bakifrån. När jag ändå har som vana att vrida på kallvatten som sista avrivning förrän jag går ur duschen, ville jag absolut också göra det nu efter de ångande varma källorna. Jag fick snabbt en smart idé. Tog min kalla avrivning, lämnade duschen fortfarande att rinna och vände mig till sidan med ett leende på läpparna och gick därifrån.

Gissa om de de skrek när de flög in i duschen.  Jag vågade förstås inte visa att jag flinade och jag var färdig att springa.