Tranorna

Jag med mina tranor. Men de är så ståtliga och vackra och så ropar de så högt – de avslöjar sig själva. Beundrar alla dessa flyttfåglar stora som små, som kommer flygande varje vår och hälsar på oss nordbor. År efter år efter år.

När fotograferingen var klar, sa jag bara hej, hej. Snabbt kom ett svar i samma tonläge och takt.

Kanske de var väluppfostrade.

Visst finns det många vackra fåglar, bland annat skogsfåglarna som dyker upp här och var, men de är så snabba och jag glömmer bara bort att smyga.

Det passar sig inte för sparvar att gå i tranedans.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ståtligt ställde den sig för fotografering (men på helspänn).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så kan man också ställa sig.

Naturens konst

I går gick jag omkring i trädgården och fotograferade växterna. Fast det har inte rört på sig så mycket i växtlivet de senast dagarna, enär det har varit så råkallt där ute. Vädret gör ju som det vill.

För ett antal år sedan planterade jag ett valnötsträd. Det börjar bli sex år gammalt nu om jag håller räkningen rätt. Orsaken till att jag kom mig för att plantera trädet var,  jag fick smaka på nyplockade valnötter från odlaren, utan omvägar direkt ner i papperspåsen.

Och så gott det smakade, kunde inte tro att det skulle vara så stor skillnad i jämförelse med de som finns att köpas från butiken. De godaste valnötterna jag någonsin ätit var plockade direkt från valnötsträdet i Ukraina.

Det gällde att hålla sig väl med den glade givaren, så fick jag smaka många gånger. Valnötter är ju nyttiga.

Nu hoppas jag och tror att mitt träd också någon gång skall ge så god skörd. Men hittills har jag bara varit nöjd över att det övervintrat och det har det tydligen gjort ännu en vinter.

Knoppen längst ute på grenen tycker jag mest liknar ett giraffhuvud. Småningom kommer de att bli dekorativa  fingerblad, de är vackra i sig, i brist på frukt får jag nöja mig med bladen. Fast om den mot förmodan någon gång börjar blomma, vet jag vem som blir glad!

WP_20160421_017

Valnötsträdets kvist liknar mest ett giraffhuvud.

 

Vänner

WP_20160410_007

Nu för tiden nöjer jag mig att bara få vara, ingenting inprickat i almanackan är det bästa. Att finnas till hands för barnbarnen om de dyker upp –  som de gör.

Nu har det åter varit helg och vi har alla träffats. Dock två stycken per telefon, det får jag nöja mig med, då avståndet är för långt borta för att kunna träffas hur ofta som helst. Det är alltid lika roligt att höra deras ljusa röster i telefonen och jag tror att det är viktigt för dem att höra min röst. Jag talar alltid om för dem att jag saknar dem och vi kommer överens om när vi kan träffas igen.

Vi andra som bor på närbeläget avstånd kan träffas oftare, det värmer själen och hjärtat. Det räcker att finnas till för dem,  ge dem kärlek och värme i mängder.

Så har ju skolbarnen olika insamlingar, ett av barnen samlar in för sexans klassresa, det är obligatoriskt för alla fyrans elever fast det ännu är flera år kvar till resan. På tal om att det skall börjas i tid.    Ettans elev däremot tycker det är spännande att bjuda ut första maj blomman och testa säljarförmågan. 🙂

Ett gott citat

En riktig vän är för själen 

vad hjärtat är för kroppen.

Cykelturen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I kväll var det riktigt behövligt att fara iväg ut på cykel, ut i friska luften och lugnet i skogen hjälper alltid. Kroppen sköter om så endorfiner utsöndras och återställer ordningen.

Och så fick jag samtidigt fotografera tranorna efter vägen. De förde oljud ifrån sig men på ett behagligt sätt som bara väcker glädje, sådant vill jag bara höra mera av. Trevligt så. Allt annat onödigt katzenjammer klarar jag mig utan.

Grottan

 

WP_20160411_003

Kan säga att vi hade kalas dagen efter i går, barnbarnen, farfar och jag. Vädret var ypperligt för att allt skulle kastas ut ur lekstugan och sedan blev det kalas ute på gården under träden. Tårta, saft och kaffe stod på menyn.    Farmors hjärtan.

WP_20160411_005

Så kom vi oss ner till grottan som alltid är lika spännande. Där finns det många obesvarade frågor för både vuxna och barn.

På bilden syns alkoven, inifrån stora grottrummet. Grottan klarar sig oavbrutet utan renovering år ut och år in.

Havssörnen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Havsörnen är nog en av de ståtligaste fåglarna som finns. Mäktig stor och farlig. Ingenting att leka med. Har länge tänkt att det vore någonting att få på bild och helt plötsligt fick jag chansen. Den flög precis ovanför oss, visade upp sig en god stund så chans för fotografering fanns. Örnen han gjorde nog sitt och fotograferade gjorde jag, fast det lyckades inte. Vad jag lärde mig var att nästa gång får jag sätta glasögonen på – snabbt. Det hjälper inte att rikta kameran uppåt och hoppas att siktet är rätt, otydligt är det med zoomningen på dessutom. Får ta det som en läropeng för örnen han tog god god tid på sig, seglade flera varv runt, runt. Den kunde ha blivit riktigt tydlig bild. Attans också.

WP_20160410_007

Efter barnbarnens födelsedagskalas / dubbelkalas, var det i vår. Satt det riktigt bra med en cykeltur – Maxmo runt. Rundan blir 38 km. Solen sken fast efter riksvägen dammade det ordentligt när stora bilarna kom, fick sätta handsken för näsan för att alls kunna andas. Bara vi hade den biten avklarad kunde vi börja njuta av naturen och våren. Tussilago har börjat blomma och det var så vindstilla och vackert.

Trött och trögt blev det den sista biten, men hem kom vi oss. Så här trött brukar jag inte bli. Badade bastu efteråt och där kom jag på den skälig orsaken. Hade vaknat tidigt, ingenting annat än att stiga upp då.

Ensam var jag dock inte för alla tre katterna vaknade och tyckte det är lika bra att jag ger dem mat då.

Två harar

WP_20160405_004 1

Helt plötsligt dök två stycken harar upp framför oss och snabbt sprang de iväg. Lika snabbt stannade de och när Bamse började jaga dem vänder de kosan rakt emot mig. Då började jag fotografera dem, först då verkar det som de såg mig och snabbt vänder de om igen. Rena rama vilda västern. Vackra och kamouflerade var de. De har det bra på sätt och vis som kan klä sin päls efter tiden och naturen. Även om de är utsatta för både jagande djur och människor.

Carl-Einar

 

Carl-Einar-Häckner-2015-03

Började dagen med att förbereda mig för eftermiddagen och kvällens program. Är mestadels van att inte göra någonting utöver det normala, det är familjen, jobb och sådant som hör vardagen till, det räcker alldeles ypperligt för mig. Så bekvämt att bara gå på i yllesockorna. Visste nog att det kommer att bli en bra kväll med kollegorna och så blev det.

Vi började eftermiddagen på restaurang Fransmanni Vasa. Det är så roligt att träffas och sitta i lugn och ro,  prata, äta god mat och bara umgås. Lite uppklädda och sminkade var vi också. Efteråt fortsatte vi kvällen på Vasa Teater med trollkarl, komiker, sångare och författare Carl-Einar Häckner – ”Skärvor”.

Han är underhållaren med glimten i ögat som fick publiken fullständigt med sig. Är mest fascinerad över han sätt att få publiken att skratta och hänga med, även om han inte gjorde någonting alls. Det är kroppsspråket och gestikuleringarna som säger det mesta. Kunde riktigt känna igen mig själv i vissa situationer. Så naturligt och utan ansträngning  utförde han sina talanger. Det var inte alls svårt att sitta stilla i några timmar, (med en paus i mitten) och skrattmusklerna de fick sig en rejäl omgång.

Sin andra föreställning har han i kväll på samma plats, sedan bär det av tillbaka till Göteborg. Han hoppades på stor uppslutning och ville att vi skulle berätta åt alla hur bra och rolig han är. I annat fall kunde vi komma direkt till honom och säga, om vi tror att ingen vill  kommer i kväll.

Efter föreställningens sålde han sin nya skiva, han uppmanade köparna. Att av säkerhetsskäl skall vi inte lyssna på nummer nio, (tror det var den nr), för då blir vi bara deprimerade påstod han.

I dag har skrattmusklerna all rätt att vila.

 

VITSVANSHJORTAR

Vitsvanshjortarna visade sig hos grannens

WP_20160331_013

Vitsvanshjortarna har börjar visa sig allt mera nu, när de får fritt välja maten i naturen. Nackdelen är att det ryker en och annan gran- och talltopp från småplantorna. Förr i vinter har jag sett dem några gånger på byns utfodringsplats, de är skygga varelser så det går inte att gå dem för nära, fast på ett visst avstånd accepterar de nog ändå att man är. De har rört sig ganska fritt i byn i vinter och sprungit över vägen framför bilarna, så det verkar att finnas en hel del av dem.

Första gången jag såg en hjort här i trakten var år 1977 på sommaren. Vi hade dopkalas, då en gäst säger, titta där springer en hjort. Den trippade så vackert förbi på vägen. På den tiden var det inte så vanligt att hjortar syntes till här. I dag är det inte alls ovanlig. Verkar som de gillar gräs, eftersom de mestadels syns till i gamla beteshagar.

Inte undra på att Bamse vänder nosen uppåt om mornarna